FLYTTAT!
Jag har också flyttat med ett par inlägg från förr. Väl mött där.
Jag hatar kön
Det händer mycket i mitt liv som gör att jag inte har tid att skriva.
Det här händer:
Jag orkar inte med min kropp
Jag orkar inte med mina bröst. Jag orkar inte med min röst.
Jag orkar inte med det för att det avslöjar mig. För att de köna mig.
Jag får ont av mina binders. Fysiskt. Jag får ont av att inte ha dem. Psykiskt.
Jag jobbar heltid
Jag jobbar där jag inte får vara som jag är. För det finns ingen plats.
Ingen plats att vara som jag.
Jag blir ledsen i hela kroppen. Rastlös.
Jag är fast. Jag är där jag inte ska vara.
Jag får inte vara den jag är.
Då blir jag inte den jag är.
Jag hatar kön. Jag hatar kön. Jag hatar kön.
Homoångest
Pratade med en kompis om homoångest igår.
Att vara 13. Att veta. Att inte våga prata.
Att inte vilja bli påkommen. Aldrig någonsin.
Om tomheten.
Han väntade med att säga någonting i åtta år.
Jag väntade i fyra.
Rädslan.
Sen berättade vi.
På olika sätt.
Med olika reaktioner.
Rädslan får huden att knottra sig. Tanken på rädslan.
Sen berättade vi.
Och det är ju faktiskt världens största grej.
Att svälja rädslan.
Att våga.
Att vara.
Lite som att börjar leva.
Tvångssteriliseringarna är borta!
Idag ströks tvånget om sterilisering för alla personer som genomgår könskorrigering ur lagtexten. Hurra!
Eller jag blev lite ivrig. Det beslutades om att det ska strykas. Den första juli blir det verklighet!
För det är du värd
Min process
Idag tänkte jag på min transprocess och kommer att det var länge sedan jag tänkte på den. Min tid har bara gått åt att bekymra mig över hur andra mottar informationen om att jag är trans. Jag har inte hunnit tänka eller reflektera kring min könsidentitet. Jag kom fram till att min process går bra:
- Jag gillar mig själv. Jag känner mig "rätt".
- Jag har gjort ett juridiskt namnbyte.
- Jag är så jävla ute ut garderoben, på flera sätt.
- Jag har kunskap och lugn i min kunskap.
- Jag vågar oftast säga ifrån om någon tilltalar mig fel eller osmidigt.
I övrigt mår jag dåligt just nu. Jag har typ bränt ut mig. Men det är så skönt att vara en aningens mer stabil i sig själv än vanligt. Jag återkommer till det om och om igen. Men oj, vad skönt det är.
Jag orkar inte provocera
Orkar liksom inte vara ett provocerande statment. Orkar liksom inte se mig över axeln när jag hånglar på stan. Orkar liksom inte få mitt namn ifrågasatt 200 gånger i veckan. Orkar liksom inte inte kunna dra anekdoter från mitt liv eftersom de inte är hetero. Orkar liksom inte känna mig missanpassad. Orkar liksom inte känna att jag inte orkar känna mig missanpassad. Orkar liksom inte mer heterons nornchalans och totala oansvar. Orkar liksom inte att hela tiden vara någon som ska sticka ut, vara stark och egen. Orkar liksom inte det. Förstår ni det? Jag slår så hårt på tangenterna just nu.
När jag hånglar på stan vet jag inte om det är jag eller andra som är den västa homofoben. Men jag kan inte slappna av. Jag ser blickar - det kanske bara är förtjusning över att vi vågar. Jag vet inte. Jag är rädd för att träffa föräldrars bekanta. Och varför är jag det. För att jag skäms. För att jag vill "skydda" mina föräldrar.
Härromdagen var jag och en bästis på Ikea. Jag var ledsen. Min ena bästis ville hålla mig i handen. Jag sa: Mysigt och skönt, jag behöver lite styrka. Ja, svarade min kompis. Och så blir det lite vardagsaktivism också. Jag pallar inte det. Att det är så.
När jag hånglar på stan vet jag inte om det är jag eller andra som är den västa homofoben. Men jag kan inte slappna av. Jag ser blickar - det kanske bara är förtjusning över att vi vågar. Jag vet inte. Jag är rädd för att träffa föräldrars bekanta. Och varför är jag det. För att jag skäms. För att jag vill "skydda" mina föräldrar.
Härromdagen var jag och en bästis på Ikea. Jag var ledsen. Min ena bästis ville hålla mig i handen. Jag sa: Mysigt och skönt, jag behöver lite styrka. Ja, svarade min kompis. Och så blir det lite vardagsaktivism också. Jag pallar inte det. Att det är så.
Min bästa låt
dö heterosexismen dö heterosexismen låt människor få vara som dom är.
Andas
Jag har flyttat och jag har jobbat och jag har inte hunnit blogga. Jag har behövt skriva av mig men jag har inte hunnit. Nu har jag kraschat och är hemma ett par dagar. Men jag orkar inte blogga.
Jag kommer snart tillbaka. För det vill jag.
Jag kommer snart tillbaka. För det vill jag.
Poly-fika
Idag pratade jag högt om att jag är poly i fikarummet på jobbet. Hej kollegor! Kliv ut er trygga normbubbla!
Jag är inte enda homot i klassen!
I går kom jag på att det går en till i min klass som inte är hetero. Jag är alltså inte enda homot i klassen. Det känns kul. Jag blev jätteglad när jag fattade. I dag ifrågasätter jag mig själv varför jag reagerar så starkt på att förstå att personen är homo.
Jag har antagit att hen är hetero. Annars hade jag inte reagerat. Det gör mig ledsen att jag antagit att hen är hetero
Hen har inga typiska attribut eller politiska disskusioner som skulle kunna "avsölöja" hen. Hen är liksom en "vanlig" person. Jag, som varje dag tänker på att försöka förgöra heternormen, har i fallet med min klasskamrat varit ignorant och fördomsfull.
Personen är en av mina klasskamrater som jag tycker om. Vi jobbar bra ihop och jag tycker att det är en vettig person. Att hen är homo gör mig glad. Jag tog upp det här med en vän.
Kanske för att jag känner mig mindre ensam. Kanske för att tillsammans är vi starka. Kanske för att heteronormen är så stark att en fysyik person som bryter den gör det lättare att vara.
Det är mycket känslor jag känner. Och det ger mig ännu mer känslor. Funderingar.
Och känslan av att du när det dags att rannsaka mig själv. Och försöka att bryta från heteronormativa-tankegångar. Ytterligare.
Två stycken genier
Jag har tappar greppet lite
Är så jävla jävla ledsen på mina föräldrar. Jag orkar inte med det här länge. Kan de inte bara fatta att jag inte är konstig. Eller så får de tycka det. Men kan de inte bara låta mig vara. Låta mig leva mitt liv och samtidigt bete sig som folk mot mig?
Idag höll jag på att börja gråta när jag tänkte på det. Jag är så jävla ledsen på det här nu. Det har snart gått fem månader.
GE ER FÖR-I-HELVETE!
Idag höll jag på att börja gråta när jag tänkte på det. Jag är så jävla ledsen på det här nu. Det har snart gått fem månader.
GE ER FÖR-I-HELVETE!
Hur blev det såhär?
Varför blev jag som jag blev? Det funderar jag på ibland.
Kan det bara vara miljö? Eller är det något i generna. Jag hänger mer många som är som jag. Vi som skaver lite i annars välfungerande vita medelklassiga familjer. Fast vi är inte så många. Vi bara har samlats. Sökt oss till varandra.
Jag har vuxit upp på samma sätt som mina syskon.
De har till viss del också varit lite out siders. Men det har liksom löst sig nu när de blivit vuxna. De är intresserade av politik. Men de är inte aktivister. De är snygga på ett sätt som följer någon form av tidningsideal. De vill leva i tvåsamma heterosexuella relationer. De vill ha en utbildning och ett körkort. Och så småningom en familj.
Varför vill inte jag det? Varför blev inte jag så?
Jag har försökt. Jag har verkligen försökt att vara där. Men det går inte. Jag är ju inte där. Jag vill inte det där. Jag kan inte. Jag klarar inte av mig själv då.
Jag är inte cis. Jag är inte hetero.
Jag är inte längre monogam heller.
Vad var det som hände? Vilka är skillnaderna?
Och varför är vi så få?
Kan det bara vara miljö? Eller är det något i generna. Jag hänger mer många som är som jag. Vi som skaver lite i annars välfungerande vita medelklassiga familjer. Fast vi är inte så många. Vi bara har samlats. Sökt oss till varandra.
Jag har vuxit upp på samma sätt som mina syskon.
De har till viss del också varit lite out siders. Men det har liksom löst sig nu när de blivit vuxna. De är intresserade av politik. Men de är inte aktivister. De är snygga på ett sätt som följer någon form av tidningsideal. De vill leva i tvåsamma heterosexuella relationer. De vill ha en utbildning och ett körkort. Och så småningom en familj.
Varför vill inte jag det? Varför blev inte jag så?
Jag har försökt. Jag har verkligen försökt att vara där. Men det går inte. Jag är ju inte där. Jag vill inte det där. Jag kan inte. Jag klarar inte av mig själv då.
Jag är inte cis. Jag är inte hetero.
Jag är inte längre monogam heller.
Vad var det som hände? Vilka är skillnaderna?
Och varför är vi så få?
Polletten har trillat ner
Ibland när jag tvivlar på att jag bara har fått för mig att jag inte är hetero vet jag inte vad jag håller på med. För det är så riktigt jävla uppenbart att jag gillar tjejer. På alla de vis. Tjejer och icke cis-killar.
I år är det 10 år sedan jag fattade det. Nu tror jag att polletten har trillat ner. Eftersom jag oftast läses som tjej så vill jag att folk ska konstatera att jag är riktigt jävla total-homo.
Och jag gillar det.
Så jävla mycket.
I år är det 10 år sedan jag fattade det. Nu tror jag att polletten har trillat ner. Eftersom jag oftast läses som tjej så vill jag att folk ska konstatera att jag är riktigt jävla total-homo.
Och jag gillar det.
Så jävla mycket.
