För det är du värd
Min process
Idag tänkte jag på min transprocess och kommer att det var länge sedan jag tänkte på den. Min tid har bara gått åt att bekymra mig över hur andra mottar informationen om att jag är trans. Jag har inte hunnit tänka eller reflektera kring min könsidentitet. Jag kom fram till att min process går bra:
- Jag gillar mig själv. Jag känner mig "rätt".
- Jag har gjort ett juridiskt namnbyte.
- Jag är så jävla ute ut garderoben, på flera sätt.
- Jag har kunskap och lugn i min kunskap.
- Jag vågar oftast säga ifrån om någon tilltalar mig fel eller osmidigt.
I övrigt mår jag dåligt just nu. Jag har typ bränt ut mig. Men det är så skönt att vara en aningens mer stabil i sig själv än vanligt. Jag återkommer till det om och om igen. Men oj, vad skönt det är.
Jag orkar inte provocera
Orkar liksom inte vara ett provocerande statment. Orkar liksom inte se mig över axeln när jag hånglar på stan. Orkar liksom inte få mitt namn ifrågasatt 200 gånger i veckan. Orkar liksom inte inte kunna dra anekdoter från mitt liv eftersom de inte är hetero. Orkar liksom inte känna mig missanpassad. Orkar liksom inte känna att jag inte orkar känna mig missanpassad. Orkar liksom inte mer heterons nornchalans och totala oansvar. Orkar liksom inte att hela tiden vara någon som ska sticka ut, vara stark och egen. Orkar liksom inte det. Förstår ni det? Jag slår så hårt på tangenterna just nu.
När jag hånglar på stan vet jag inte om det är jag eller andra som är den västa homofoben. Men jag kan inte slappna av. Jag ser blickar - det kanske bara är förtjusning över att vi vågar. Jag vet inte. Jag är rädd för att träffa föräldrars bekanta. Och varför är jag det. För att jag skäms. För att jag vill "skydda" mina föräldrar.
Härromdagen var jag och en bästis på Ikea. Jag var ledsen. Min ena bästis ville hålla mig i handen. Jag sa: Mysigt och skönt, jag behöver lite styrka. Ja, svarade min kompis. Och så blir det lite vardagsaktivism också. Jag pallar inte det. Att det är så.
När jag hånglar på stan vet jag inte om det är jag eller andra som är den västa homofoben. Men jag kan inte slappna av. Jag ser blickar - det kanske bara är förtjusning över att vi vågar. Jag vet inte. Jag är rädd för att träffa föräldrars bekanta. Och varför är jag det. För att jag skäms. För att jag vill "skydda" mina föräldrar.
Härromdagen var jag och en bästis på Ikea. Jag var ledsen. Min ena bästis ville hålla mig i handen. Jag sa: Mysigt och skönt, jag behöver lite styrka. Ja, svarade min kompis. Och så blir det lite vardagsaktivism också. Jag pallar inte det. Att det är så.
Min bästa låt
dö heterosexismen dö heterosexismen låt människor få vara som dom är.
Andas
Jag har flyttat och jag har jobbat och jag har inte hunnit blogga. Jag har behövt skriva av mig men jag har inte hunnit. Nu har jag kraschat och är hemma ett par dagar. Men jag orkar inte blogga.
Jag kommer snart tillbaka. För det vill jag.
Jag kommer snart tillbaka. För det vill jag.
