transigt.blogg.se

Orkar liksom inte vara ett provocerande statment. Orkar liksom inte se mig över axeln när jag hånglar på stan. Orkar liksom inte få mitt namn ifrågasatt 200 gånger i veckan. Orkar liksom inte inte kunna dra anekdoter från mitt liv eftersom de inte är hetero. Orkar liksom inte känna mig missanpassad. Orkar liksom inte känna att jag inte orkar känna mig missanpassad. Orkar liksom inte mer heterons nornchalans och totala oansvar. Orkar liksom inte att hela tiden vara någon som ska sticka ut, vara stark och egen. Orkar liksom inte det. Förstår ni det? Jag slår så hårt på tangenterna just nu.

När jag hånglar på stan vet jag inte om det är jag eller andra som är den västa homofoben. Men jag kan inte slappna av. Jag ser blickar - det kanske bara är förtjusning över att vi vågar. Jag vet inte. Jag är rädd för att träffa föräldrars bekanta. Och varför är jag det. För att jag skäms. För att jag vill "skydda" mina föräldrar.

Härromdagen var jag och en bästis på Ikea. Jag var ledsen. Min ena bästis ville hålla mig i handen. Jag sa: Mysigt och skönt, jag behöver lite styrka. Ja, svarade min kompis. Och så blir det lite vardagsaktivism också. Jag pallar inte det. Att det är så.