transigt.blogg.se

Alla transpersoner är trans på olika sätt. På sitt sätt. Med sin definition. 

Just nu definerar jag mig själv väldigt mycket som transperson. När jag tänker på mig själv tänker jag att jag är transperson ganska tidigt, bland allt annat som jag också är. Jag tror det beror på att jag tänker väldigt mycket på trans och för att det har börjat landa i mig. Det har börjat landa i mig att jag är en transperson. 

 

Det är lite mer än ett halvår sedan jag kom ut för mig själv som trans. Jag berättade i korta drag om min egen process för min ena sambo häromdagen. "Så jävla modigt att orkar ranska sig själv och ta tag i det som skaver" sa den. Det värmde. Ibland tänker jag att jag skulle låtit bli att känna efter. Att allt skulle vara lättare då. Men det tror jag egentligen inte. Jag skulle vara så mycket mindre mig själv. Och det skulle vara tråkigare att vara jag om jag inte rett ut det här med mig själv. 

 

Vissa dagar känner jag mig modig. Vissa dagar jublar jag innombords när jag tänker på vilken resa jag gjort med mig själv. Jag finner mig själv så himla mycket lättare som transperson. Det är som den där berömde pusselbiten som en dag faller på plats. Jag är där jag ska vara. Jag passar. 

 

Jag passar med mig själv. Det tycker jag är fint. 

 

Transtankarna upptar mycket av min tid. På gott och på ont. Därför känner jag mig så himla mycket som en transperson just nu. Och det är jag ju också. 

Idag såg jag att någon hade skrivit så här på sin blogg:

"Jag är inte rädd för ordet [hen], jag är trött på den könlösa samhället."

Då svarade jag såhär:

Det könslösa samhället? Ursäkta mig, men det är bland det dummaste jag hört. Jag är en person som definierar mig utanför tvåkönsmodellen (kvinnor och män). ALLTING i samhället är uppbyggt på tanken om att två kön och ALLTING i samhället styrs efter det.

Jag blir ifrågasatt när jag går till läkaren, när jag ringer skatteverket, när jag pratar med mina släktingar, i skolan, på jobbet, när jag ska gå på en offentlig toalett, när jag pratar med min egen mamma, när jag lämnar fram legitimation i en affär, när någon kollar i mitt pass på flygplatsen, när jag byter om i offentliga omklädningsrum, när jag arbetar som volontär. Jag blir ifrågasatt när jag gör någonting utanför hemmets trygga väggar.

Att du pratar i termer så som "det könlösa samhället" upprör mig något kopiöst. För samhället är inte okönat. Samhället är så jävla, jävla, jävla KÖNAT.

Trots hen-disskusion på Kultur-sidorna i DN är det såhär. Det är så för att människor är så jävla fast i tvåkönsmodellen. Att du som cis-person (alltså inte transperson) tar dig rätten att säga att det är okej att bli kallad hen om en är könlös. Det är inte din rätt att okeja. Människor bestämmer själv, lika mycket som du bestämmer om du vill bli kallad hon. Och jag kan inte komma och säga att det är okej eller inte. Det är inte min rätt att okeja dig.

Att vara cis-person är ett privilegium. Privilegium är asnajs, för en får en massa fördelar av dem. Men en måste komma ihåg att ta ansvar för sina privilegier. Att inte nedvärdera någon annans pronomen t.ex. Eller att lämna plats och själv ta ett steg tillbaka.

Samhället är så otroligt könat att allt hängs upp på kön. Dör någon i en bilolycka tycker folk att det är lättare att ta till sig om personen könas. Varför är det så? Det handlar om människoliv och inte om en person är född med fitta eller kuk? Tvåkönsnormen och dess olika roller begränsar människor. Om vi slutar hänga upp oss på kön hela tiden är vi alla fria att göra precis vad vi vill. Inte bara de människor som har privilegierna.