HBTQ och idrott
Jag är XX år gammal och är en queerperson med transidentitet. Jag identifierar mig som intergender och började göra det ganska nyligen. Jag är uppvuxen som tjej, biologiskt och socialt, även om jag nu i efterhand har förstått att jag inte varit bekväm i den könsidentitet som tilldelats mig. Jag är född och uppvuxen i XX i ett arbetarhem som under min uppväxt blev ett medelklasshem. Jag har varit medlem i RFSL Ungdom till och från sedan 2006.
Jag började spela fotboll när jag var väldrigt liten. Fram tills det att jag började lågstadiet spelade vi i mixade lag i fotbollsskola. Jag har bara positiva minnen från fotbollsskolan och för mig var det självklart att fortsätta spela. Så började jag att spela i flicklag. Fotboll blev en stor del av mig ganska tidigt. Jag älskade verkligen att spela fotboll. Ganska tidigt blev jag också en outsider, i skolan men framförallt i mitt fotbollslag. Jag lyckades på något sätt bortse från detta och fortsatte att spela. När jag var fjorton år började jag bli riktigt duktig på fotboll, jag var med i lokal talangutveckling och åkte på läger med andra fotbollsspelare från Skåne. Ungefär samtidigt förstod jag att jag inte var heterosexuell, då identifierade jag mig som flata. Jag kom inte ut, jag kom aldrig ut i mitt fotbollslag. Vårt lag var strikt heteronormativt. Det var mycket viktigt för tränare och ledare att dementera myten om att alla tjejer som spelar fotboll är flator. Jargongen, framförallt från ledarnas sida var; Vi är tjejer som spelar fotboll men vi är också tjejer som gillar killar och inte är konstiga på något sätt. Jag blir frustrerad när det pratas om att tjejer har det lätt att komma ut i fotbollsvärlden, det är inte lätt. Inte om det inte finns någon form av icke heteronormativ kompetens och inte när du fortfarande går på högstadiet och gymnasiet. Jag slutade spela fotboll en dag i slutet av gymnasiet. Över en natt. Då var jag totalt nedbruten psykiskt. Jag fick aldrig någonsin vara hela jag i mitt fotbollslag samtidigt som fotboll var en så stor del av mig så att det blev svårt att lämna.
Även om min sexuella läggning aldrig fick stå i fokus, eftersom jag aldrig vågade komma ut, känner jag i efterhand att den spelade stor roll. Jag tänkte alltid på att inte avslöja mig själv. Det påverkade hur jag pratade (och att jag aldrig deltog i diskussioner angående kärlek t.ex.), att åka på läger och cuper gick för de flesta ut på två saker; att spela fotboll och att träffa killar. Jag var totalt ointresserad, samtidigt som jag försökte hänga på för att inte verka för underlig. Men det lyckades aldrig, jag blev alltid ifrågasatt när jag inte var intresserad av killar. Jag vet att någon några gånger sa: Är du lebb eller? Och att jag fick panik och drog hundratals anledningar till att jag vist var hetero. När jag var 15 var jag på ett läger som inte var fotbollsrelaterat. Där träffade jag en tjej och blev jättekär, vi hade under en period en relation på distans. En gång var hon och hälsade på mig och följde med mig och tittade när vi spelade match. Jag har aldrig varit så stolt när vi spelat. Jag har aldrig känt mig så viktig. Även om ingen någonsin fick veta att vi faktiskt var kär var det en fantastisk upplevelse att bli sedd som den jag var i ett fotbollssammanhang.
Jag identifierar mig som sagt som trans sedan en tid tillbaka. Detta började jag göra efter det att jag slutat spela fotboll. Jag har däremot haft tankar på trans sedan jag var liten men inte haft kunskap nog att sätta ord på hur jag känner. Fotbollen hjälpte inte precis till i skapandet av min transidentiet. I fotbollen gick det bara ut på att vara tjej typ. Det heter ju till och med damfotboll i folkmun. Dam är med i ordet innan fotbolll... Allt könas! Det heter ju till och med F16 t.ex. det vill säga Flickor 16 år, ”Kom igen nu tjejer!” och så vidare. Tjejer möter tjejer. Killar möter killar. Tjejer är tjejer. Killar är killar.
Om det är svårt att komma ut som icke heterosexuell i idrottvärlden tänker jag att det är omöjligt att komma ut som trans. Alla idrotter (utom fälttävlan tror jag) särar ju på kvinnor och män. Är du då inte kvinna eller man eller någon form av cross over eller likanande får du ju inte ens vara med enligt regelverket. Det pratas aldrig om trans i idrottssammanhang och gör det så är det en kvinnlig idrottare som beskylls för att inte vara en riktigt kvinna. Jag tycker att det är otroligt frustrerande. Jag tycker att det är lite problematiskt att prata HBTQ och idrott, absolut inte för att jag tycker att någon av innebörderna av bokstäverna är oviktigt, utan för att det känns som att trans och könsidentitet behöver pratas om separat. I och med att idrotten är så fruktansvärt tvåkönad. Det är så lätt att slentiranprata om HBTQ och att då prata sexualitet och inte könsidentitet. Som sagt jag tycker inte att något är oviktigt men det är viktigt att inte glömma och att inte glömma att trans handlar om könsidentitet och inte sexualitet.
Fast allt handlar ju om heteronormativt och könsnormer i sporten och idrotten likväl som i samhället. Det blir ju typ löpsedlar om en svensk elitidrottare kommer ut. Och det händer typ aldrig. Och händer det har idrottaren gärna avslutat sin karriär. Folk reagerar ju. Könsnormer förstärks i idrotten, för det handlar så mycket om kön hela tiden. Icke heterosexualitet bryter könsnormen och det blir snack. Jag träffade aldrig ett ickehetero som fotbollsspelare när jag var aktiv. Inga tjejer och inga killar. Som sagt, det pratades aldrig om det.
