Vi måste prata om det!
Något som för mig är otroligt frustrerande är okunskapen kring trans och kring cis. Vi måste börjar prata om könsidentitet!
När jag gick på lågstadiet funderade jag mycket kring mitt kön. Vem var jag? Jag ville byta för jag trivdes inte. Men så ville jag samtidigt inte byta. Jag ville bara vara jag. Jag hade hört någonstans att en kunde byta kön och att det kallades trans. Jag visste att en kille som klädde sig som en tjej heter transa. Sen så visste jag inget mer. För det är ju ingen som säger någonting. Det är ju omöjligt att hitta information. Inga lärare, inga TV-program, inga läkare, inga tidningar, inga vuxna...
Jag var ett barn som delvis var väldigt svårt att köna. Det var frustrerande för många, det förstod jag redan då. Vuxna i min omgivning ville ofta, för mitt eget bästa, att jag skulle vara lite mer som en tjej. När andra barn var dumma önskade jag att jag hade varit lite mer som en tjej, för då fick jag för mig att det hade varit mycket lättare.
I högstadiet fattade jag att jag inte är hetero. Då tänkte jag mest på det. I gymnasiet pratade jag om min icke heterosexualitet. Jag var då en tjej, men inte riktigt lika mycket som andra tjejer. De heterosexuella ciskillarna i min klass hade ett annat tilltal till mig, jag var ju ingen de kunde erövra.
Uppdelningar med tjejer och killar har gett mig magknip. Tjejerna mot killarna är det värsta jag vet. Jag hade svårt att förstå poängen med en sådan uppdelning i alla sammanhang.
Idag, när jag ser mig själv som intergender, tänker jag att det finns så många faktorer som styrker att min könsidentitet funnits med länge. Först nu har jag kunskap och begrepp nog att själv få bestämma över min identitet. Vi måste prata om trans så att fler människor får välja själva. Så att inga fler människor missar de verktyg de behöver för att finna delar av sig själva.
Även cispersoner sätta ord på sin könsidentitet, förstå det som de och samhället tar förgivet. För sin egen skull.
När jag gick på lågstadiet funderade jag mycket kring mitt kön. Vem var jag? Jag ville byta för jag trivdes inte. Men så ville jag samtidigt inte byta. Jag ville bara vara jag. Jag hade hört någonstans att en kunde byta kön och att det kallades trans. Jag visste att en kille som klädde sig som en tjej heter transa. Sen så visste jag inget mer. För det är ju ingen som säger någonting. Det är ju omöjligt att hitta information. Inga lärare, inga TV-program, inga läkare, inga tidningar, inga vuxna...
Jag var ett barn som delvis var väldigt svårt att köna. Det var frustrerande för många, det förstod jag redan då. Vuxna i min omgivning ville ofta, för mitt eget bästa, att jag skulle vara lite mer som en tjej. När andra barn var dumma önskade jag att jag hade varit lite mer som en tjej, för då fick jag för mig att det hade varit mycket lättare.
I högstadiet fattade jag att jag inte är hetero. Då tänkte jag mest på det. I gymnasiet pratade jag om min icke heterosexualitet. Jag var då en tjej, men inte riktigt lika mycket som andra tjejer. De heterosexuella ciskillarna i min klass hade ett annat tilltal till mig, jag var ju ingen de kunde erövra.
Uppdelningar med tjejer och killar har gett mig magknip. Tjejerna mot killarna är det värsta jag vet. Jag hade svårt att förstå poängen med en sådan uppdelning i alla sammanhang.
Idag, när jag ser mig själv som intergender, tänker jag att det finns så många faktorer som styrker att min könsidentitet funnits med länge. Först nu har jag kunskap och begrepp nog att själv få bestämma över min identitet. Vi måste prata om trans så att fler människor får välja själva. Så att inga fler människor missar de verktyg de behöver för att finna delar av sig själva.
Även cispersoner sätta ord på sin könsidentitet, förstå det som de och samhället tar förgivet. För sin egen skull.
