Det snurrar i min skalle
Idag har jag länkat en geniblogg i min länklista: Din andningsventil i det heterosexistiska rummet.
Se till att läsa den. Personen bakom är ett geni.
Annars är jag orolig. Jag är orolig innuti. Det känns som jag så många gånger nämner bra att jag kommit till insikt med min transidentitet. Samtidigt skapar det oro. Jag har börjat komma ut nu. Eller börjat berätta. Mest för folk i likande situation. Det har hittills gått jättebra. Men nu börjar mina transallierade kompisar att ta slut. Nu börjar faktumet att jag borde berätta för gamla vänner och familj infinan sig. Det stressar mig. Hur förklarar jag att jag är samma person men att jag bara kommit lite bättre underfund med vem jag är. Hur förklarar jag att jag menar allvar. Hur förklarar jag lättaden när jag inte könas.
Ibland vill jag bara skrika. Som igår när vi hade en gruppövning i skolan. Vi satt ca tolv studenter i litet rum. Vi skulle deligera arbetsuppgifter i gruppen. Arbetsroller. Det börjades könas hejvilt. Män och kvinnor tilldelades olika kvaliteter och behövde kompitera varandra, utan baktanke eller ens en liten eftertanke. Hur förklarar jag hur det känns i mig när några gång på gång på gång på gång slänger upp "hon, hon, hon, hon, hon, hon, hon, hon" i huvudet på mig. Hur förlarar jag hur det känns?
En gång för ett par veckor sedan började jag prata lite om trans med en person i min klass som jag råkade hamna brevid i ett socialt sammanhang. "Transpersoner, är inte det lite kontroversiellt?" sa hen. Ungefär där ligger nivån.
