Vi var ensammast i världen
Idag hade jag ett prat med en kompis. Ett prat som jag har väntat på sedan jag var 15.
Jag och en jämnårig kompis pratade om att vara icke-hetero och gå på högstadiet.
Vi gick inte alls på samma högstadie, vi bodde på helt olika ställen i landet.
Vi var ensammast i världen. Det kändes så.
Detta har vi gjort båda två:
Gömde QX tidningar i gardeoben. Både två pratade om hur viktigt det var att bara få hålla i någonting som i alla fall lite representerade en själv.
Läst varenda bok i listan med böcker om homosexuallitet i skolbibblan.
Läst allt vi kommit över om hbt. Alltså verkligen allt.
Blivit förminskade och ignorerade i vår sexualitet på olika lektioner i skolan.
Varit livrädda för att bli påkommna.
Det känns avlägset på många sätt nu.
Ändå nära.
Och viktigt, så otroligt viktigt att få dela.
För jag var aldrig ensam.
En är aldrig ensam.
