Politiskt deprimerad
Ibland blir jag politiskt deprimerad. Ganska ofta faktiskt. Väldigt ofta när det handlar om transfrågor. Många människor med en sund inställning till andra människor är otroligt dåliga på transpersoners rättigheter. Eller ens vetskapen om att det finns människor som inte är cis. Innan jag själv började identifiera mig som trans var jag aktiv under ca ett halvår att driva transpersoners rättigheter på olika sätt. I föreningar men även på den högskola jag då gick på. En behöver inte vara en transperson för att fatta hur jävla viktigt det är att driva frågan om var människas rätt vara den hen är. Och det är inte svårt att vara transinkluderande. Det är skitlätt. (Och spännande skulle jag säga, det blir ju otroligt givande att få upptäcka sånt som en tidigare inte hade någon kunskap om!)
I ett sammanhang jag är väldigt aktiv i har jag och några kollegor till mig drivit transfrågan stenhårt. Och mött motstånd. Det är i ett sammanhang jag trivts väldigt bra och mått väldigt bra i. Och när vi började prata transinkludering tog det helt plötsligt stopp. Nu står vi och trampar och det är så otroligt FRUSTRERANDE.
Jag skulle kunna spy salvor om detta. Fast i och med att det fortfarande är en process så tänker jag inte göra det. Vi får se när frustrationen förhoppningsvis lagt sig - då kanske.
I ett sammanhang jag är väldigt aktiv i har jag och några kollegor till mig drivit transfrågan stenhårt. Och mött motstånd. Det är i ett sammanhang jag trivts väldigt bra och mått väldigt bra i. Och när vi började prata transinkludering tog det helt plötsligt stopp. Nu står vi och trampar och det är så otroligt FRUSTRERANDE.
Jag skulle kunna spy salvor om detta. Fast i och med att det fortfarande är en process så tänker jag inte göra det. Vi får se när frustrationen förhoppningsvis lagt sig - då kanske.
