Transseparatism
Igår satt jag och pratade med en vän som också har en transidentitet. Vi delade med oss av olika reflektioner, tankar och erfarenheter om bland annat könsidentitet. Det var så himla, himla skönt. Alltså jag tror inte du fattar vilken lättnad det var. Jag var trygg, jag var glad och jag var stolt. Senare på kvällen gick vi ut på queerklubb. Det var ingen queerseparatisktisk tillställning, men det var en queer majoritet. Och vi var flera transpersoner. Jag hade bundit brösten och hela anordningen halkade ner efter ett tag. Gick till toaletten och band om. Hörde någon annan utanför som frågade sin kompis: "Ska du binda brösten nu eller sen?". Jag blev så rörd att jag nästan började gråta. Människor såg ut som de ville. Var vem de ville. Och det var inte en kotte som lyfte ett ögonbryn.
Just nu är jag glad för gårdagen samtidigt som jag är ledsen att den är slut. Jag och andra, behöver fler trygga rum där vi kan uttrycka vem vi är och bli tagna på allvar. Jag tror på separatism, för att bygga upp och stärka. Jag tror också att det är viktigt att det inte alltid är separatistiskt, för möten och ökad kunskap. Men just nu så önskar jag mig bara en transseparatistisk plats där jag kan få vara. I alla fall en gång i månaden.
Just nu är jag glad för gårdagen samtidigt som jag är ledsen att den är slut. Jag och andra, behöver fler trygga rum där vi kan uttrycka vem vi är och bli tagna på allvar. Jag tror på separatism, för att bygga upp och stärka. Jag tror också att det är viktigt att det inte alltid är separatistiskt, för möten och ökad kunskap. Men just nu så önskar jag mig bara en transseparatistisk plats där jag kan få vara. I alla fall en gång i månaden.
